Sammanfattning av senaste halvåret.

Om ett rörigt skrivbord betyder röriga tankar – vad betyder då ett tomt skrivbord?

 

Ett gammalt tänkvärt ordspråk som fått ny betydelse för mig på det sista.

När jag bodde uppe i huset i skogen så var allt rörigt, både bokstavligt och i tankarna. Många saker skrevs och kastades. Många saker flyttades från ett ställe till ett annat. Ett försök till att städa kan jag kanske kalla det. Trots att jag mådde toppen i det stora hela så var det något som saknades. Vad visste jag inte och jag har fortfarande inget svar på frågan. Möjligtvis börjar jag ana.

Efter att jag fått en ingivelse att kolla Blocket om tänkbara hyresgäster till huset för att själv kunna flytta till stan så grep ödet in och ett par som verkade vara rätt människor kom på besök och bestämde sig ganska snabbt. Operation röj och packning startade. Befriande!

Kontrakt på lägenhet i Göteborg erbjöds och jag såg även det som ett tecken på att det gamla begravda också behövde städas och omfördelas i sina gömmor. Jag skrev på. Två veckor innan stora lasset skulle ner till civilisationen började jag backa. Vad hade jag gett mig in på? Flytta från 160 kvm i skogen med all dess tystnad och frihet till 39 kvm i storstaden och dessutom min barndoms stadsdel där jag aldrig någonsin trivts? Men ibland måste man ner i skiten för att förstå var man egentligen vill och hör hemma.

Efter en och en halv vecka insåg jag att den grå massan av depression som jag hade upplevt som barn och tonåring, fortfarande låg kvar som ett tjockt lock över husen och torgen där jag växt upp. Trots att jag fick chansen att umgås på heltid med min syster och träffa gamla vänner som satt positiva spår i mig så var paniken ett faktum. Jag blev helt tom. Bort därifrån så fort som möjligt blev det stora målet.

Lyckades ganska fort få till stånd ett byte med en härlig lägenhet i Alingsås som varit min hemkommun dom senaste 14 åren och som jag trivs alldeles förträffligt i. Helt fantastiskt! Toppen!

Då kom ett nytt bakslag. Hyresgästerna i huset sa upp kontraktet igen. Smack! Har hela denna operation varit förgäves? Allt röj? Allt jag slängt? Sålt? Pengar jag lagt ut på flytt? Mina katter som jag var tvungen att ta bort? (Det sörjer jag mest.)

När värsta chocken lagt sig så satte jag min tillit till ödet som vanligt. Dags att ringa mäklaren. Huset ska säljas. Måste vara det som är meningen. Eller? Några spekulanter fanns det men ingen har lagt något bud. Är det så att jag helt enkelt är ämnad att bo i skogen några år till? Kanske jag bara behövde lufta mig lite? I den dåliga stadsluften. För att inse det viktiga i livet? Börjar faktiskt tro det. Jag saknar vedklyvning och gräsklippning. Jag saknar att kunna lägga mig i badet när jag är totalt stelfrusen och tappa upp ett kokhett bad med en stor whiskey på kanten som värmer insidan lika mycket som badvattnet värmer utsidan. Saknar tystnaden och ensamheten. Saknar att sätta mig med glas gott rött vin efter en dag vid vedhögen eller en kall öl efter gräsklippningen. Visst kan jag intaga alkoholhaltiga drycker som värmer även i en lägenhet i stan men hur gott är det då? Hur mycket njuter jag av det? Inte alls skulle jag vilja påstå. Konsumtion av dessa drycker kräver sällskap. Antingen av goda vänner eller av självvald ensamhet i självvald tystnad. Eller till ljudet av skördetröskan en sommarkväll sittandes på trappen utanför dörren till huset jag kallat mitt hem.

I lägenheten blir det godis eller en kopp te med en smaskig macka. Jo, jag har provat det andra också men nej – det funkar inte!

Åter till ordspråket;

Om ett rörigt skrivbord betyder röriga tankar – vad betyder då ett tomt skrivbord?

Kontentan av detta var att i mitt gamla röriga liv så skrev jag ofta ner mina tankar. Det flödade av olika små ryckiga och röriga texter i skallen. I mitt nya lugna, ordnade liv, i min hyfsat städade lägenhet är det helt tomt i skallen på texter. Riktiga texter. Tankarna flaxar runt som i en tombola men det rätta ”numret” kommer aldrig ut.

Hur fick jag då ur mig detta?

Kanske balansen i tillvaron äntligen börjar infinna sig och sammanfattningen kan börja.

Kanske det röriga liv jag hade med hundar, katter och en jävla massa ogräs var den tillvaro som jag trivdes bäst i. Möjligt att jag bara behövde vakna och prova på det sociala livet bland asfalt och betong för att upptäcka att mitt andra favorituttryck ”Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete” ändå är det som passar mig bäst.

Man kan ju städa på olika sätt. Det mentala städande har däremot gett mig en lugn och rofylld syn på tillvaron. Där har skiten ingen plats. Där betyder det rena balans och trygghet.  Jag vet vad jag vill. Jag vet vilka jag vill ha omkring mig. Jag vet var och hur jag vill leva. Jag vet vad som är viktigt i livet.

Om det går att genomföra till fullo vet jag inte men bara att ha ett mål, en tanke och en idé att jobba mot gör att jag växer som människa.

När och om mitt mål och mina tankar kommer att genomföras har jag ingen aning om. Det dyker upp nya idéer dagligen men en sak vet jag i alla fall – vägen till sitt inre är den enda raka vägen. Hur krokig den är.

Lena

av loppan60