Lite kort om meditation och pannkakor.

Meditation är något som pratas mycket om. Hur man ska gå in i sig själv och använda sig av chakran bl a. Jag har aldrig fått någon instruktion i hur man gör men jag har alltid använt min fantasi och mina dagdrömmar som avslappnande sysselsättning när jag behövt avskärma mig från omvärlden och behövt vila lite. Mina första minnen är från 6-7 årsåldern i mitten på 60-talet och delar av dom första minnena har alltid legat kvar och nu plötsligt när jag är 55+ så dök dom andra delarna upp och minnet är komplett. Så oavsett vad mina tankar och funderingar genom åren ska kallas för så har jag haft väldigt stor nytta av dom. Tänker man mycket upptäcker man att allt ligger kvar någonstans längst in.

Igår kväll fick jag däremot en ingivelse att följa en guidad meditation för att lära mig och valde ut det första som kom upp på Youtube. En man med behaglig röst, Kim Nilsson, instruerade och pratade om vårt undermedvetna ur en annan synvinkel än den jag var van vid. Intressant. Jag hade dock lite svårt att slappna av fullt ut eftersom jag inte ville missa det han sa och efter en liten upplevelse där jag fick känslan av att jag lyfte, så ryckte jag till och kom antagligen ur det eventuella tillstånd jag var på väg in i. Det var ett sätt att självsuggestera sig och efter att ha gjort en liten nerdykning i Attraktionslagen – LOA – under dom senaste månaderna så fann jag hans guidning väldigt intressant. Går inte in djupare på min analys av det för det kanske bara hjälper mig och varje människa är unik och har sin tolkning och sina behov.

För övrigt hände inte så mycket mer än att jag hade en skön avslappnad stund ändå och tänkte att jag får prova tills jag hittar rätt.

Men i morse, efter frukost…då hände något. Ett minne som är väldigt obekvämt dök upp och jag var tvungen att konstatera att jag omedvetet försökt tränga bort det och hitta andra – visserligen lika sanna – vägar för att hitta en förklaring till en dramatisk händelse som drabbat mig. Trots att jag pratat om det och förklarat för dom personer som hjälpt mig så hade ändå reptilhjärnan försökt mota bort det jobbigaste minnet. Jag måste helt enkelt acceptera faktum för att kunna gå vidare och för att kunna förhålla mig på ett tillitsfullt sätt mot mig själv. Mitt minne är inte konstruerat – det är upplevt och jag måste bli vän med det hur jobbigt det än är. Jag kommer absolut att fortsätta lära mig meditera på detta sätt för att hitta andra minnen. Kanske även dom roliga dyker upp så småningom!

 

När jag sen gick till skogen med hunden var det lättare att räta på ryggen och andas igen efter den låga period jag haft ett tag. Februari – mars är den absolut värsta perioden på året. Alltid!

20160217_113900.jpg

I år har det ändå gått mycket lättare men idag föll jag till föga för den råa nariga blåsten och ställde in långpromenaden och gjorde ett stort lass pannkakor istället. För att inte förfalla helt gjorde jag dom på mycket ägg, lite rågsikt och en skvätt mjölk med frysta egenplockade blåbär utan socker ovanpå grädden. Hade jag nu begåvats med den för många behagliga talangen att ljuga hade jag sagt att jag inte åt upp allt på en gång….men….

Jag åt upp allt på en gång och fyllde även på med extra grädde på slutet. Mums!

Det gick sakta men med en rejäl kopp kaffe till så slank det ner.

Vad är kontentan av detta då?

Meditera mera och käka hur mycket pannkakor du vill när du behöver en stunds avkoppling! Det tänker jag göra!

Må gott! Lena

av loppan60

Vädret….

Håhå jaja…håhå jaja…. Oj va’ de’ blåser i trä’a ida’… ♪♫♪♫♪♫

20160202_135346

Det här med väder har alltid varit ett dilemma för mig. Ska jag fungera bäst måste det vara minst 15 plusgrader och vindstilla. Helst sol så att luften är lagom torr.

Men som jag konstaterat förut; något har hänt!

Mitt gamla jag hade en sån här blåsig dag ojjat mig, svurit ve och förbannelse och fullkomligt låst in mig under en filt framför tvn. Sagt till hunden att du får klara dig på långlinan idag och jag kan max drista mig till att stå i dörröppningen och titta på. Som största ansträngning hade jag satt mig i bilen och ställt in näsan mot närmaste godisbutik och köpt en jättepåse så jag verkligen kunde tröstäta och stånka över det här förbannade jävla vädret!

Mitt nya jag tänker så här; fan vad det blåser, måste det vara så här? Men sen….detta går ju att utnyttja till skrivande, sorterande och faktiskt unna mig en hemmadag utan jättelångpromenad på schemat. Utan dåligt samvete för….??? Ja det kan man fråga sig; för vad ska jag ha det? Lite slappande i tv-soffan också kanske men det lockar egentligen inte längre. Godis? Tanken har slagit mig men då måste jag dra igång kompressorn och fylla på luft i däcken eftersom jag nu glömde lämna in dom i somras för lite finslipning så jag slipper läckaget. Samtidigt är det rätt skönt att inte kunna göra spontanutflykter utan det momentet var 3:e dag ca och då hinner man sansa sig och tänka att en frukt kan ju också funka….eller? Det kan ju också mojna av senare idag så vi kan ta den lilla rundan eller ner till skogen. Fast just nu regnar det på tvären och två vändor till brevlådan (sammanlagt 800 m) får räcka för tillfället.

Kompassen är som tidigare nämnt inställd på sydligare breddgrader så står inte huset kvar om ni kommer och hälsar på så vet ni var ni ska leta! Ett rött torp med vita knutar kan inte vara svårt att lokalisera. Som dessutom fallit ner från ovan! Ni hittar mig!

Lägg sten i fickorna eller stanna hemma idag om ni kan!

Tjing

Lena

av loppan60