Guldkorn

Dagny och Kent

Har ni tänkt på att man ibland hittar guldkorn där man minst anar det? Att det finns människor där ute i världen som kan förgylla din dag utan att dom ens vet om det? Att det finns människor bland oss vanliga som inte har så stort behov av att hävda sig ofta kan vara dom riktiga hjältarna?

Har sett två avsnitt ur serien ”Det är inte så dumt att bli gammal” som gått på Svt 1 under några veckor nu. Dagny och Kent. Mina nya idoler som jag ska ta till vara i mitt minne. Människor som har så mycket klokt att säga utan att joddla i media i tid och otid. Människor som inte har en åsikt bara för att synas och höras utan som tycker något för att det upplevt och genomtänkt.

Dagny Carlsson bloggar och Kent Sidvall skriver sin bok. Men inte för att utmärka sig utan för att reflektera över sitt liv. Så härligt!

Men du bloggar ju och skriver allt möjligt och publicerar här och där? – tänker vän av ordning då. Absolut! Men inte för att skrika av mig eller bli ett namn eller bli uppmärksammad. Utan jag gör det för att förstå min historia och för att jag gärna vill dela av mig av mina reflektioner. Kanske man hittar någon likasinnad kamrat? Kanske jag hittar ett guldkorn bland vänner jag aldrig lärt känna på djupet eller så kan det ju också bli tvärsom. Det har ju hänt…..Mina tomtar och jag har fått en tunnare adressbok efter jag börjat ta hand om mig själv och göra min historieresa. Därför uppskattar jag dessa människor i det fördolda mer än alla dessa livscoacher som föreläser stup i kvarten. Dom har jättemycket bra att säga flera av dom men några känns som plagiat av en trend. Jag läser om jag ser en intressant rubrik och jag förkastar ingen men några läser jag mer av och några mindre av.

Se gärna avsnitten om Dagny och Kent på Svt Play….själv ska jag se första avsnittet som jag missat – en dag när det regnar och gräs och ogräs får växa fritt!

Annonser
av loppan60

Lita på dig själv!

Lita på dig själv

Har många gånger funderat på hur lätt det är att manipulera en människa genom att berätta sagor eller att genom ideligen tala om för vederbörande hur den är, ser ut, tänker eller tycker. Man kan också måla upp guld och gröna skogar och lova vitt och brett. En del människor är dessutom mer lättpåverkade än andra. Man kan också vara lättpåverkad i olika perioder i livet beroende på hur man mår eller hur livssituationen ser ut. Jag tror dom flesta av oss någon gång har blivit ”lurade” eller påverkade i svaga ögonblick. Själv har jag varit lättlurad många gånger i livet men som tur är lär jag mig för varje gång att vända på stenen några gånger innan jag bestämmer mig för en åsikt. Nu för tiden kan jag både vända, vrida och låta vila innan jag tycker något eller agerar.

Obehagliga minnen kan dessutom förträngas – medvetet eller omedvetet. När dom plötsligt dyker upp i bakhuvudet kan många märkliga saker hända. Då måste du vara extra vaksam på att inte någon annan säger till dig; så var det inte! Jo, från din synvinkel var det så. Det är bara du som äger dina minnen och dom är korrekta för dig. Rena fakta kan givetvis diskuteras men dina känslor och upplevelser från dina minnen kan bara du förklara.

Jag har bestämt mig för att mina minnen om mitt liv är det enda jag kan använda som grund för min fortsatta framtid. Mina minnen är mina sanningar. Dina minnen är dina sanningar.

Rota gärna i din ryggsäck men diskutera den bara med förnuftiga människor som inte ”dömer” eller bara håller med dig utan att ifrågasätta och som inte kan se hela bilden. Frågan är om någon kan se hela bilden? Troligen inte för ingen har sina medmänniskors minnen. Du har bara dina egna och dom andra har bara sina.

Lita på dig själv och dina egna minnen.

av loppan60

Innan du dömer…

Såg en film för någon vecka sen där en person blev synnerligen illa behandlad pga en annan människas avundsjuka. Det fick mig att fundera på hur lätt det är att sprida ett rykte med osanningar. Kan vara att du själv måste plåstra om ett illamående eller att du är just avundsjuk. Kan också vara att du hellre blundar för sanningen än gör dig besväret att ta reda på den samma.
En sanning innehåller också alltid minst två sidor och många detaljer som påverkar oss i olika riktning.
Så innan du sätter en stämpel på din medmänniska – tänk på följande…..

Måla en tavla

av loppan60

Överkörd

Några säger till mig ibland; tänk inte så mycket! Gör saker, träffa människor, gå en kurs osv. Klart att det är bra – det skriver jag under på. Men ibland så måste tänkandet få sin plats. Tänkandet gör också att saker sorteras och blir färdigtänkta. Man kan stoppa ner dom i ryggsäcken igen eller i bästa fall förpassa dom till tippen. Vet dock inte hur många gånger det sista året jag har sagt; nu har jag rotat färdigt, nu har jag hittat rätt stege upp hur hålet! Men jag kommer säkert trilla ner igen och kika efter för säkerhetsskull att det inte ligger något litet korn kvar som kan behöva svälla upp för att sedan försvinna ut i periferin.

Vet i alla fall att mitt liv som mental boxboll är över. Det innebär inte att jag stänger dörrar för nära och kära som behöver mig och min erfarenhet. Det går inte. Sådan är inte jag som person. Har en mycket nära vän som, när man bad om något alltid sa; det kostar! Undrar om han visste hur rätt han egentligen hade även om det var menat som ett skämt. Det kostar faktiskt att hjälpa andra. Det kostar energi och kraft och får man inte ens det minsta lilla tillbaka så läcker energin ut och till slut är det bara borta. Till slut ligger man som en platt hög nertryckt i myllan och kippar efter luft.

Men mitt tänkande ger mig kraft och ibland får jag betalt. Ibland kommer dom rätta orden som en blixt från klar himmel och jag kan lyfta bort ytterligare en sten. Jag kan ta ytterligare ett steg till på stegen upp.

Mina samtal med hunden anses nog som knäppt men han lyssnar och tittar begrundande. Ibland lite skeptiskt men han säger aldrig emot…..

Var rädda om er i trafiken. Det är så lätt att bli överkörd.

jusgramm1431461141807

av loppan60

Mikael Persbrandt podcast

Har just lyssnat på första avsnittet av Mikael Persbrandts podcast om självutredningen om sin själ. ”I am Mikael Persbrandt”.
Rekommenderas varmt! Att lyssna till hans berättelse borde bli obligatoriskt för alla som vill bli terapeuter av något slag. Han sätter ord på det som känns hopplöst och obegripligt. Dagar man skriker inombords och inte förstår varför man känner som man gör? Varför man gör som man gör? Varför man inte orkar?

Tack Mikael! Jag kommer följa din resa….

av loppan60

Ja till flyktingar!

Nu måste jag lägga mig i flyktingdebatten…..

Hör på TV;
vi har inte plats, vi har inte råd, dom tar våra jobb, våra skattepengar behövs till annat osv.

OM vi använder dom yrkes- och arbetsresurser som kommer är det väl bara att bygga nya bostäder på dom enorma landarealer som står tomma för att bönderna måste lägga ner.
OM vi bygger nya bostäder skapar vi mängder med nya jobb, OM det skapas nya jobb kommer fler människor ut i arbete. Arbete genererar lön och skattepengar. Vi behöver inte dela ut bidrag, vi får in skattepengar, vi slipper rädslor för att ”dom” ska ta våra jobb.
Många dessa flyktingar är dessutom väldigt duktiga på att bruka vår jord utan att utarma den, det är mer än vad vi är som absolut måste ha ut stora vinster i alla typer av produktioner. Bönderna är dom enda som INTE får några vinster för att alla andra ska ha!

Man behöver inte vara ett ekonomiskt geni för att begripa den enkla matematiken. Det är samma som i produktionen och konsumtionen, ju mer du säljer ju mer tjänar du. Fast här handlar det att använda dom resurser som finns. Ju mer människor, ju mer behov. Ju mer behov ju mer produktion. Ju mer produktion ju mer skattepengar.

Vad är problemet? Kan nån förklara det för mig?

av loppan60

Rapport från SMHI…..

Tyckte jag hörde på väderleksrapporten i morse att det skulle bli pannkaksväder idag. Nu är jag övertygad! Med regnet smattrande på fönsterblecket så……
Har trånat i 3 veckor efter detta goda – idag har vädret övertalat mig! 
Mums!

Bild

av loppan60

Hemma igen!

1 maj 2014

 Längesen jag skrev i bloggen. Det har varit tomt. Hänt mycket men inget har velat komma ut i skrift. Idag bestämde jag mig av en rad olika anledningar att det var dags att börja skriva igen. Dels för att jag behövde presentera mig i en del olika sammanhang och dels för att jag ändå inte kan röra kroppen så mycket när det blåser. Märkligt var också i morse att jag vaknade utan extremvärk. Tänkte först skriva utan värk endast men insåg att det inte stämde riktigt. Märker att jag vant mig att ha extremvärk jämt så den ”vanliga” är liksom en del av livet helt enkelt. Men det var en skum känsla. Hur gör jag nu? Man kanske kan vänja sig vid det också?

 Vad har hänt sen sist? Jag är tillbaka i mitt hus i skogen. Huset gav mig en stor kram några dagar efter att jag flyttat in och öppnade sig igen. Öppnade mina sinnen igen. På både gott och ont. I mitt hus ”pratar” jag med både kända och okända. Upplever känslor från kända och okända, från levande och icke levande. Det gjorde jag inte när jag bodde i stan bland alla ljud. På något sett var det lite befriande att inte ständigt ta in andras sorger och ångest. För av någon anledning är det sällan glädjeyttringar kommer den vägen. Här i huset blev det lite för mycket då det hänt några vänner en hel del jobbiga saker men som tur är har jag folk omkring mig som kan hjälpa mig stänga ner en aning. Är också svårt att släppa taget när man egentligen inte vill men jag har gjort en deal med han/hon/dom; jag håller dig/er i handen hela livet men jag kan inte bära runt ångesten som en sjal runt halsen. Det märkliga och som är det mest fascinerande är att budskapet gått fram. Huset har lugnat sig. Jag vaknar inte dygnblöt av ångestsvett längre utan vaknar lugnt och fridfullt med mina egna tankar. Ibland andras tankar men dom vet att jag hör minsta lilla så dom behöver inte ”skrika” för att jag ska höra. Jag vet vad som hänt, jag förhåller mig till det. Men jag håller kvar handen hårt. Lite udda upplevelser händer men dom stannar i min inre krets, vill ju inte bli hämtad av männen i dom vita rockarna. 

Nu har jag och huset hittat balansen i vår tillvaro igen och med hjälp av denna underbara varma vår har extremvärken fått böja sig lite. Tror också huset insett att jag inte kan bo här alldeles själv hur länge som helst så nästa försäljningsförsök kommer att gå bättre.

Bild

Nisse är väldigt lycklig över att vi flyttat hem igen. Han förstod aldrig vitsen med att bo i stan. Han hade inte en massa frågetecken som behövde rätas ut fast han fick väl sig ett och annat bland asfalt och betong!

Bild

Vad mer? Jag har blivit mormor! Jag har blivit precis så fånig mormor som jag var helt övertygad om att bara andra blir. Jag känner så mycket kärlek att det går att skrapa av det i stycken. Underbart!

Om detta skulle jag ju kunna skriva hur mycket som helst men förmodligen har många andra upplevt samma och vet redan hur det är.

Bild

Ha en skön Första Maj-dag!

BildBild

 

av loppan60

Sammanfattning av senaste halvåret.

Om ett rörigt skrivbord betyder röriga tankar – vad betyder då ett tomt skrivbord?

 

Ett gammalt tänkvärt ordspråk som fått ny betydelse för mig på det sista.

När jag bodde uppe i huset i skogen så var allt rörigt, både bokstavligt och i tankarna. Många saker skrevs och kastades. Många saker flyttades från ett ställe till ett annat. Ett försök till att städa kan jag kanske kalla det. Trots att jag mådde toppen i det stora hela så var det något som saknades. Vad visste jag inte och jag har fortfarande inget svar på frågan. Möjligtvis börjar jag ana.

Efter att jag fått en ingivelse att kolla Blocket om tänkbara hyresgäster till huset för att själv kunna flytta till stan så grep ödet in och ett par som verkade vara rätt människor kom på besök och bestämde sig ganska snabbt. Operation röj och packning startade. Befriande!

Kontrakt på lägenhet i Göteborg erbjöds och jag såg även det som ett tecken på att det gamla begravda också behövde städas och omfördelas i sina gömmor. Jag skrev på. Två veckor innan stora lasset skulle ner till civilisationen började jag backa. Vad hade jag gett mig in på? Flytta från 160 kvm i skogen med all dess tystnad och frihet till 39 kvm i storstaden och dessutom min barndoms stadsdel där jag aldrig någonsin trivts? Men ibland måste man ner i skiten för att förstå var man egentligen vill och hör hemma.

Efter en och en halv vecka insåg jag att den grå massan av depression som jag hade upplevt som barn och tonåring, fortfarande låg kvar som ett tjockt lock över husen och torgen där jag växt upp. Trots att jag fick chansen att umgås på heltid med min syster och träffa gamla vänner som satt positiva spår i mig så var paniken ett faktum. Jag blev helt tom. Bort därifrån så fort som möjligt blev det stora målet.

Lyckades ganska fort få till stånd ett byte med en härlig lägenhet i Alingsås som varit min hemkommun dom senaste 14 åren och som jag trivs alldeles förträffligt i. Helt fantastiskt! Toppen!

Då kom ett nytt bakslag. Hyresgästerna i huset sa upp kontraktet igen. Smack! Har hela denna operation varit förgäves? Allt röj? Allt jag slängt? Sålt? Pengar jag lagt ut på flytt? Mina katter som jag var tvungen att ta bort? (Det sörjer jag mest.)

När värsta chocken lagt sig så satte jag min tillit till ödet som vanligt. Dags att ringa mäklaren. Huset ska säljas. Måste vara det som är meningen. Eller? Några spekulanter fanns det men ingen har lagt något bud. Är det så att jag helt enkelt är ämnad att bo i skogen några år till? Kanske jag bara behövde lufta mig lite? I den dåliga stadsluften. För att inse det viktiga i livet? Börjar faktiskt tro det. Jag saknar vedklyvning och gräsklippning. Jag saknar att kunna lägga mig i badet när jag är totalt stelfrusen och tappa upp ett kokhett bad med en stor whiskey på kanten som värmer insidan lika mycket som badvattnet värmer utsidan. Saknar tystnaden och ensamheten. Saknar att sätta mig med glas gott rött vin efter en dag vid vedhögen eller en kall öl efter gräsklippningen. Visst kan jag intaga alkoholhaltiga drycker som värmer även i en lägenhet i stan men hur gott är det då? Hur mycket njuter jag av det? Inte alls skulle jag vilja påstå. Konsumtion av dessa drycker kräver sällskap. Antingen av goda vänner eller av självvald ensamhet i självvald tystnad. Eller till ljudet av skördetröskan en sommarkväll sittandes på trappen utanför dörren till huset jag kallat mitt hem.

I lägenheten blir det godis eller en kopp te med en smaskig macka. Jo, jag har provat det andra också men nej – det funkar inte!

Åter till ordspråket;

Om ett rörigt skrivbord betyder röriga tankar – vad betyder då ett tomt skrivbord?

Kontentan av detta var att i mitt gamla röriga liv så skrev jag ofta ner mina tankar. Det flödade av olika små ryckiga och röriga texter i skallen. I mitt nya lugna, ordnade liv, i min hyfsat städade lägenhet är det helt tomt i skallen på texter. Riktiga texter. Tankarna flaxar runt som i en tombola men det rätta ”numret” kommer aldrig ut.

Hur fick jag då ur mig detta?

Kanske balansen i tillvaron äntligen börjar infinna sig och sammanfattningen kan börja.

Kanske det röriga liv jag hade med hundar, katter och en jävla massa ogräs var den tillvaro som jag trivdes bäst i. Möjligt att jag bara behövde vakna och prova på det sociala livet bland asfalt och betong för att upptäcka att mitt andra favorituttryck ”Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete” ändå är det som passar mig bäst.

Man kan ju städa på olika sätt. Det mentala städande har däremot gett mig en lugn och rofylld syn på tillvaron. Där har skiten ingen plats. Där betyder det rena balans och trygghet.  Jag vet vad jag vill. Jag vet vilka jag vill ha omkring mig. Jag vet var och hur jag vill leva. Jag vet vad som är viktigt i livet.

Om det går att genomföra till fullo vet jag inte men bara att ha ett mål, en tanke och en idé att jobba mot gör att jag växer som människa.

När och om mitt mål och mina tankar kommer att genomföras har jag ingen aning om. Det dyker upp nya idéer dagligen men en sak vet jag i alla fall – vägen till sitt inre är den enda raka vägen. Hur krokig den är.

Lena

av loppan60